Vare sig det är jobb eller privat...varför hittar man inte orden när man behöver det?! Hade varit enklare att ta upp saker direkt när man får informationen...det är jobbigare att i efterhand komma på ett bra & naturligt sätt att ta upp saken/händelsen igen. Det är ju dumt att uttsätta sig själv för en massa jobbiga tankar som man inte kan bli av med på annat sätt än om man faktikt tar upp det man grubblar över. Kan det vara så att det e först när man tänker efter som man kommer på alla bra saker att säga? Eller är det först när vi börjar fundera & analysera det som det faktiskt blir en grej av det?

Kanske ska man börja tänka mindre på vad man borde säga & bara säga sånt som faktiskt kommer naturligt...speciellt om det är ens vänner.



Var ärlig, det varar ju längst. Var naturlig, det är ju finast. Prata mindre skit, mindre risk att man blir påkommen.

Men framför allt, var rädd om dina vänner...bra vänner växer inte på träd. Men finner du en sann vän så vet du det. Inga onödiga ord behövs, man vet att de finns där i vått & torrt...man kan vara utan varanndra en längre tid & ändå vet man att allt är precis detsamma nästa gång man ses. Ingen risk att man växer isär, bara växer i sig själv. Till en riktig vän behöver man inte säga "snälla berätta det inte för nån", de bara vet att man inte säger det vidare, att det är en sak mellan er.



En vän är den som vet allt om en men ändå tycker om en!



Var rädd om varann & uppskatta det ni faktiskt har!